I Kamphavet sedan 1962

57 år i Kamphavet. Eva och Nisse berättar


Sommaren 1962 flyttade Eva och Nils

”Nisse” Stenfelt in på S:t Olofsgatan 1B.

Mer exakt den 16 juni, samma dag som

paret gifte sig.

1962 var året då Kubakrisen skakade om

världen, Beatles slog igenom, Arlanda

invigdes  och den stora rivningsvågen

i Uppsala pågick  för fullt.

 

För Stenfelts var det också ett  märkesår med

både giftemål och gemensam bostad. Eva

arbetade som sjuksköterska  sedan ett år

tillbaka medan Nisse läste sista året på

universitetet. Med Evas lön som enda inkomst

första året blev det tidvis tufft att få det att gå

ihop när ett hem skulle rustas. Hyran uppgick

till 190 kronor i månaden. Nisse berättar om

vänner som frågade hur det nygifta paret hade råd med en så hög hyra.


Husen bedagade skönheter

Då var visserligen utedassen på gården rivna och alla våningar hade sedan länge vattentoaletter men 1962 kunde byggnaderna ändå beskrivas som en bedagade skönheter, långt från den  forna prakten från 1800-talets sista decennium när husen  S:t Olofsgatan 1A och B uppfördes .


Möjligen kunde den pågående rivningsvågen i Uppsala ha nått ända upp till dessa kvarter men detta går det bara att spekulera om idag. Den av kommunen tillsatta saneringskommittén från 1952 anvisade i alla fall två områden som kulturreservat, det ena kring Övre Slottsgatan och det andra kring Linnéträdgården.


Ändå dröjde det till 1970-talet innan Övre Slottsgatans bebyggelse och flera angränsande fastigheter slutgiltigt räddades. I centrala Uppsala har däremot de flesta av den gamla bebyggelsen som ofta bestod av låga trähusen försvunnit. Här skiljer sig inte Uppsala från alla de svenska städer som drogs med i en rasande våg av moderniseringar under decennierna efter kriget.


Gasspis  och  tvättställ i garderober

Våningen var mycket sliten när Eva och Nisse flyttade in. I de två garderoberna stod tvättställ med varmt och kallt vatten. Så var det på andra håll också. Huset bestående av ingång 1 A och B samt 14 C ägdes av Uppsala Universitet.


Flera av de stora våningarna var uppdelade i mindre och tvättställen handlade om att många rum hyrdes ut till studenter.

Köket var delvis i ursprungligt skick, försett med skafferi, en mycket låg diskbänk, ett bänkskåp för kokkärl och en vägghylla. Till köket hörde ett serveringsrum.


Maten lagades på en gaseldad spis vilket också var vanligt i den tidens Uppsala. Gasverket från 1860 låg vid Strandbodgatan och försörjde stora delar av centrum med stadsgas ända fram till 1967. Den stora gasklockan revs först i början på 1970-talet. 


”Vill ni ha något gjort får ni göra det själva.”

Att låta universitetet bekosta en renovering var det inte tal om. En granne med en liknande våning, dock med ett rum färre, hade låtit göra det med resultatet att hyran i det närmaste fördubblades till 300 kronor. Universitets beryktade fastighetsansvarige, ingenjör Bengtsson, gav därför tidigt beskedet till Stenfelts: ”Vill ni ha något gjort får ni göra det själva.”


I huset fanns på sina håll kvar vedeldade spisar från 1800-talets slut. Det säger en del om fastighetens tillstånd vid den tiden. Universitetet bekostade dock byte till nya elspisar i huset fem år senare, 1967. Kyl och frys införskaffades samma år - för egna pengar - samtidigt som Nisse började renovera köket, satte in skåp och höjde diskbänken.

 

Under åren har våningen varsamt restaurerats från golv till tak och det mesta har Nisse gjort själv. För att behålla så mycket som möjligt av den ursprungliga karaktären har han hämtat tidstypiska material och detaljer från olika håll. Bland annat en vacker ekparkett i hallen.


Tyvärr har inte alla våningar renoverats på samma pietetsfulla sätt. Exempelvis har stuckatur hackats bort på flera ställen. Vackra spegeldörrar, skåpluckor och andra inredningsdetaljer har ersatts med enklare varianter. Det skedde i en tid när spegeldörrar och stukatur kunde ses som  omodernt.


Eva vek en dag upp ett korkmattehörn och möttes av en obehaglig upptäckt. Golven var belagda med gamla och mycket slitna blommiga och övermålade korkmattor i ända upp till tre laget. Fullt med larvskal virvlade upp! Under korkmattorna fanns pälsängrar. Hon kontaktade Anticimex vilket först orsakade rabalder i huset. Portvaktsfrun förnekade nämligen att det kunde finnas pälsängrar i huset.


Intresset för att behålla de ursprungliga värdena i fastigheten var alltså inte särskilt stort för 50 år sedan. Visserligen fanns en heltidsanställd portvakt men hyresgästerna hade stor frihet att bygga om sina våningar eller låta dem förfalla och även underhållet av gemensamma utrymmen eftersattes. De boende fick själva städa trapporna och det fungerade givetvis inte särskilt bra, berättar Eva och Nisse.


Tvättstugor - en uppfinning av sent datum

Tvättstugorna är ett kapitel för sig, eller rättare sagt bristen på gemensamma tvättutrymmen. I hörnet där inredningsbutiken nu ligger fanns då en tvättinrättning. En trappa under butiken låg en tillhörande tvättstuga. Vägg i vägg fanns ytterligare en tvättstuga som disponerades av hyresgästerna i det universitetsägda huset. Där stod en enda gigantisk gaseldad tvättmaskin som betjänade alla tre trappuppgångarna.


Vid den tiden ägdes fastigheterna Slottsgatan 14 A och B av privata hyresvärdar och där fanns inga tvättstugor alls. Välutrustade tvättstugor är en uppfinnig av sent datum. 1962 fanns därför många fler tvättinrättningar än idag på grund av bristen på tvättstugor. Mycket av handtvätten skötte fortfarande främst kvinnorna  i handfat och baljor hemma i våningarna.


En episod som Eva gärna berättar om är hur den stora tvättmaskinen gick sönder när hon som nyinflyttad ville använda den. ”På nedre botten i 1 A bodde Blomkvist, portvakten. När maskinen gick sönder kallade portvaktsfrun på mig och frågade: Hur har fru Stenfelt burit sig åt för att ha sönder maskinen. Den har ju hållit i 28 år!”


En ny och något mindre cylindermaskin installerades, även den driven av gas. 1975 lades slutligen tvätteriet ned när det gamla paret som ägde stället gick i pension. ”Varför inte slå ut väggen mellan de bägge tvättstugorna?”, frågade sig Eva och ringde Universitetet. Så skedde också.


21 år senare, 1996, flyttades tvättstugan till den nuvarande lokalen i källaren under 1 A. Hörnet på huset ned mot Kyrkogårdsgatan hade nämligen börjat sjunka ned i leran. Tvättstugan i källaren därunder måste därför utrymmas. En omfattande renovering vidtog och nya pålar sattes in under denna del av fastigheten.


Inbrott och tjuvjakt

Universitetet hade vid den tiden insett värdet i de gamla kvarteret. Akademiförvaltningen  bildades 1997 och en viktig uppgift var att vårda fastighetsbeståndet. Dessutom förvärvades Övre Slottsgatan 14A och B från de privata hyresvärdarna. 


Ett stort steg togs i samband med stamrenoveringar in på 2000-talet. De skedde etappvis och ledde till att alla gamla kök och badrum moderniserades. Tyvärr fick inte Stenfelts behålla det av Nisse egenhändigt byggda köket när den sista etappen stamrenoveringar genomfördes  2005. Ut åkte bland annat vackra köksluckor prydda av intarsia.


Ett mörkare minne från dessa år var den långa raden av inbrott som drabbade hyresgästerna. Husens ytterdörrar var lätta att öppna och många våningsdörrar var försedda med fönster som enkelt slogs sönder. Dessutom fanns på flera håll fönster på var sin sida om våningsdörrarna. Även Stenfelts drabbades, om än lindrigt i motsats till somliga andra hyresgäster.


Här berättar Eva och Nisse om episoder som kunde ha slutat illa men också om rådiga ingripanden. Som när Eva gav sig på tjuvjakt efter ett av inbrotten. En pläd hade försvunnit ur familjens barnvagn som stod i trapphuset. I en telefonkiosk inte så långt från huset, men som idag är borta, stod en ung kvinna med en pläd över armen som Eva kände igen.  Hon ryckte upp telefonkioskens dörr, sa ”den här är min”,  tog pläden och gick. Kvinnan i kiosken stod tyst kvar. Idag är säkerheten i huset betydligt högre. Kodlåsen satte slutgiltigt stopp för de ideliga inbrotten.


"Tant Estrid" Lindblom med 26 av sina 28 barn i Engelska parken juni 1981. Estrid sitter till längst upp till höger runt  pelaren med en pojke i knät. Foto: Eva Stenfelt.


Parklek och bus på hustaken

Tillbaka till 1962. När Stenfelts flyttade in var det något som förvånade dem, nämligen att gården var så tom. Inga bilar, nästan inga människor. ”Gruset krattades i jämna fåror som på en kyrkogård men aldrig att man såg någon som använde gården”, berättar Nisse. Först när gården öppnades för bilar på 1970-talet blev det mer av liv och rörelse.


I huset fanns inga jämnåriga till Stenfelts två barn. Några barnfamiljer bodde visserligen i de hus som ägdes av privata hyresvärdar men ännu fanns ingen öppning i muren mellan fastigheterna.


Kvarterets barn fann istället varandra i Engelska parken. Där drevs en parklek som var öppen för alla barn upp till sex års ålder av en kvinna vid namn Estrid Lindblom, känd och uppskattad av både barn och föräldrar som ”tant Estrid”. I ur och skur tog hon hand om mängder av uppsalabarn under hela 45 år. Det höll hon på med ända till att hon var drygt 75 år. Många av kvarterets barn var med i parkleken vilket alltså bidrog till att Kamphavet så småningom förvandlades till något som idag låter som ett barnrikehus.


”Från vårt fönster kunde vi med hjärtat i halsgropen se hur ungar sprang på de låga hustaken i mitten på kvarteret”. Så småningom kröp det fram att barnen inte bara lekte på gården utan även på vinden längst upp i fastigheten. Därifrån hittade några av de mest oförvägna ut på den höga taken. Om de något äldre barnens framfart kan både Stenfelts och andra som då bodde i huset berätta halsbrytande historier.


Allting går i vågor och när undertecknad flyttade in 2006 var det återigen nästan tomt på barn i husen. Idag är nya generationer på tillväxt i Kamphavet. Turligt nog är vindsdörrarna numera låsta och luckorna upp till hustaken svåra att få upp.


Ulf Bergmark